"Stefan Spjut är slut" eller "Konsten att argblogga"

Seriöst, vad är dealen med dessa patologiskt pretentiösa kulturskribenter? Först han mytomanen, han som sågade boken som inte fanns för att han hatade författaren, och sedan försvarade sig med samma argument: "men jag ogillade ju henne så skarpt". Givetvis fick han sparken, och givetvis anställdes han direkt av Expressen. Deras redaktion är nog det enda stället på planeten där hans arrogans och American Psycho-inspirerade personlighet kommer uppmuntras och applåderas.

Efter denna fadäs borde jag inte bli förvånad när någon från SvD:s självutnämnda kulturelit gör bort sig lika fatalt. En tvåhundra år gammal ultrakonservativ vampyr vid namn "Stefan Spjut" ger sig på datorspel som om det handlade om solljus. Med sinnessjuka argument och bitsk, reaktionär idioti försöker han dödförklara hela den digitala världen.

Titeln på hans tirad är "Dataspelandet bildar framtida skräckvisioner". Redan där faller han baklänges över sig själv. Det heter datorspel, inte dataspel. Den debatten tog vi under tidigt nittiotal, kanske då Spjut fortfarande var förseglad i sin krypta. Möjligtvis är det dataspel - spel som handlar om datahantering - som är målet för spjuts paniska förskräckelse, men det känns alldeles för långsökt.

Hur som helst, språkliga misstag gör vi alla. Värre är den anti-logik som konsekvent genomströmmar Spjuts orerande. Han skriver:

Dataspelets mediala advokater påstår ofta att farhågorna för dataspelet är obefogade och hänvisar hånleende till liknande debatter om till exempel serietidningar, rockmusik och videovåld. Detta är emellertid inget argument, utan bara en lättsinnig attityd.

Retorikens regel framför andra är att man inte kan möta någons argument utan att ha några egna. Spjuts avsaknad av argument sticker i ögonen på samma sätt som hans språkliga handikapp. Istället för att skriva ord med betydelse komponerar han (skickligt, måste man medge) en ny form av superfloskler av sådan magnitud att de troligen är unika i vår tid. Exempel:

Som bekant är summan av lasterna konstant, men genom sin eskapistiska trollkraft och sitt höga underhållningsvärde förmår dataspelet att rubba på den konstanten, och det är det - inte våldsamheterna - som är oroande och kanske rentav alarmerande. Vi föder en förlorad generation av digitala atleter och fysiska krakar.

Ska man försöka utvinna något med egentlig mening ur detta är det att man inte utvecklas fysiskt av datorspel. Så långt är allt rätt och riktigt. Men då Spjut hyllar boken som kulturellt överlägsen spelet faller hans friskvårdsargument platt. Förresten, sen när var det datorspelens uppgift att träna ungdomens muskler?

Just den kulturella arrogansen är nog det allra vidrigaste hos Spjut. Han hävdar, på fullaste allvar, att det inte finns något positivt med datorspel. Att de inte kan ses som någonting annat än flyktig underhållning som underminerar den goda smaken i samhället. Smaka på följande stycke:

Dessvärre tycks det ofrånkomliga i dataspelets frammarsch vara det huvudsakliga skälet till att de flesta dagstidningar, som ännu ett steg i kultursidornas nivellering, numera bereder plats åt spelrecensioner eller vad det nu ska kallas. Det rör sig uteslutande om tafatta och i princip meningslösa notiser, som tjänar ett och endast ett syfte: att saluföra officinens ungdomliga karaktär.

Det blir så dumdrygt att det blir pinsamt. Viljan att köra träpålen genom Spjuts hjärta ersätts av avsmak och tragik. Varelsen har helt enkelt aldrig läst en spelrecension. Han har aldrig spelat ett datorspel. Så fort spelkulturen visat sig för honom har han vänt bort blicken. Det måste röra sig om en fobi. Sett i det ljuset blir hans reaktion förståelig. Och istället för att bli arg tycker man synd om honom. Att leva i en värld där spelkulturen utvecklas och frodas i en takt som litteraturen och filmen aldrig har kunnat drömma om måste vara oerhört svårt om man saknar möjlighet att delta.

Istället utnyttjar Spjut sin höga häst för att rida in LAN-lokalen, i spelaffären, i spelpressen och svinga sin lans. Han slåss mot väderkvarnar och lämnas utmattad och utblottad i SvD:s digitala upplaga. Och där, bland nätets ettor och nollor kommer den slutgiltiga förödmjukelsen. Spjut skriver:

Att dataspelande har positiva bieffekter är nys. Sedan Donkey Kongs dagar har det exempelvis påståtts att spelet övar upp reaktionsförmågan. Det är kanske tänkbart, men då vill jag veta i vilket verkligt, det vill säga icke-digitalt, sammanhang en människa i så fall har nytta av en sådan förbättring?

"verkligt, det vill säga icke-digitalt" - Spjut har missat att hans text, när den möter läsarens ögon, är helt och hållet digital. Oavsett om han suttit och komponerat sitt alster på en analog skrivmaskin är den nu transformerad till ack så overkliga ettor och nollor. Den är således inte på riktigt, den existerar inte i verkligheten. Alla hans ansträngningar var för ingenting. Dags för stackars Spjut att återvända till sin kista i kryptan och sova i ytterligare hundra år.